En inredningsdetalj från Råhult
I skogen finns både det ena och det andra. Det finns, rent utsagt, för jävla mycket skräp, och jag fascineras av hur folk kan med och får idén att slänga all möjlig skit på de mest otänkbara och otillgängliga av platser. Kalla mig grinig käring hur mycket ni vill, men jag blir förbannad när det är så nedskräpat att man knappt kan se naturen.
Allt som ser ut som skräp behöver dock inte vara det. I våras fick vi till exempel tag i fina, fräscha pallkragar utan att betala en krona, genom att samla upp sådant som andra dumpat vid vägkanten. En liten insats från vår sida som nu har genererat riktigt fin sallad och spenat till många middagar.
Jackpotten blev när vi under en runda utanför Partille, i det område som kallas Råhult, sprang på en konstig trälår en bit in i skogen från stigen där vi gick. Jag gick närmare för att kika. Det tog bara ett ögonblick innan jag fattade att det här var någonting utöver det vanliga. Det var en gammal fraktlåda i trä, med fraktsedel och tryck på sidorna. Till och med fraktsedeln satt kvar, även om mottagaren blivit utsuddad av väder och vind.
Mitt i skogen hittade vi alltså en trälåda från Marabou, med tryck om deras Ergo Cacao. "Den är dryg och den är god" står det under den lite bleknade storken. Tyvärr glömde vi att ta med oss den efter söndagspromenaden, och jag våndades i flera dagar över detta. Till sist, på onsdagen, kunde jag inte vänta längre utan körde upp till skogen igen och hämtade lådan för att sedan ta med mig den hem.
Efter lite efterforskning har jag hittat lite information, och lådan är med all sannolikhet från 1930-1950. Troligast från någon gång under de tidigare åren, då deras produktion av Ergo Cacao upphörde i slutet av 40-talet. Jag hittade flera sådana där charmiga gamla reklamsnuttar om just deras Ergo Cacao. Kolla gärna in länkarna nedanför!
Reklam från:
Den här lådan hade alltså legat mitt i skogen där den blivit utsatt för väder och vind. Ändå tyckte jag att den var i helt okej skick och jag kände att jag måste ta med den hem. Den fick komma till Lerum där den torkades ur, restaurerades en smula och fick lite träolja invändigt. Sedan funderade vi över hur vi rent praktiskt skulle kunna använda lådan.
Fynd i all ära, men kan man inte ha en så pass stor pryl i en lägenhetstvåa så är det tyvärr inte mycket bevänt med den. Turligt nog passade mina dynor till utemöblerna perfekt, så nu har vi smart förvaring (vilket vi saknade!) och en fin liten möbel med en rolig historia. Fyra små hjul under, ett par gångjärn och ett lock som vi klädde in och vi har en fin liten hallmöbel med förvaring - och inte heller denna gången för några pengar, annat än för hjulen.
I lite Antikrundan-anda kan man ju fråga sig vad en sådan här låda kostar att köpa, och hur i all friden man kan få för sig att göra om den så som vi har gjort. I fint skick är sådana här lådor värda en femhundring, kanske lite mer. Det ni inte ser är att vår låda faktiskt inte är i orört skick, utan den har lite skavanker som är rätt charmiga. Möbler och ting som berättar någonting är det finaste jag vet, och lådan kommer inte att säljas utan får stå hos oss så länge vi känner oss nöjda.