Magisk kväll

Den här sommaren är oförglömlig. Trots att gräsmattan är gul och plantorna slokar, trots bränder och grillförbud, och trots alla restriktioner kring bevattning och kokningsrekommendationer, så känns det som att sommaren bjudit upp till en härlig dans med sol och värme. 


Det är vår lilla spetsörade familjemedlem som gör dagarna till vad de är. Det är så roligt att se hur hon tar in världen, tolkar, upplever och lär. Hon är så positiv, oavsett om det handlar om att lära sig åka bak i bilen, gå till bryggan, rensa rabatter eller följa med i kanoten. 


Igår kväll lade vi i kanoten, tog på Elna hennes pyttelilla flytväst, packade ett par öl och en tuggpinne - och sedan paddlade vi ut i solnedgången. Vi inväntade blodmånen, och faktiskt fick vi sett den när den så småningom kom vandrande från trädtopparna. 


Sjön var stilla och Elna somnade sött. Det blev en underbar kväll, kanske årets bästa hittills. 


Bilden gör såklart inte verkligheten rättvisa. Den lilla pricken var den roströda månen. 


Allmänt, Elna | | Kommentera |

Veterinärbesöket blev till lite mer

Så här ser en hund ut som vill följa med. Oavsett vart. Tur då att onsdagen inkluderade henne. Det hade faktiskt inte gått utan. 

Det är smått ofattbart att Elna redan är tolv veckor gammal. För exakt fyra veckor sedan följde jag med uppfödaren och kullen till Alingsås djursjukhus, där valparna chippades och vaccinerades. Och idag skulle cirkeln slutas. 


Idag var det dags för påfyllnad av vaccinet, återigen tillsammans med uppfödaren (som snällt lät oss snylta på hennes bokade tid) och den här gången med fyra av sju valpar ur kullen. Samma lilla skara, minus en syrra, som vi hälsade på häromdagen. 



Allt gick som det skulle hos veterinären. Elna sa inte ett ljud när hon fick sprutan. Därefter åkte vi en snabbis in om en loppis, Vinden i Alingsås (rekommenderas!), där vi köpte lite mysiga gosedjur som plåster på såren till valparna, innan vi satte oss på uteserveringen till Espresso House i Alingsås för en svalkande smoothie.


Elna och systern Clair fick åka tillsammans i vår bil till centrum. Skönt, tyckte Clair, som slapp de betydligt större brorsorna för en stund. Kan ni se vem som är vem? Ledtråd: tassarna... Eller snarare tassen. 


Nederst till höger är Matteus, den lille hanen som fortfarande söker en alldeles egen matte eller husse. Han är så otroligt mjuk och vänlig, en riktig teddybjörn. Elna är mer ettrig och envis. 


Elna fick ännu en dinosaurie till sin samling. Det betyder att hon nu har fem Dino-leksaker. Den här piper dock inte. 

Till vänster: för fyra veckor sedan. Till höger: idag. I vissa avseenden utvecklas hon inte...  

Ikväll ger vi upp Lerum. Jag är så trött på kleggiga sjöar, hundförbud överallt och att behöva koka vattnet hemma. Jag läste i GP att minst 125 människor blivit magsjuka här i Lerum... Och tanken om två veckor utan kranvatten i den här hettan... Nej. Vi drar ut på landet för sista gången den här sommarledigheten. Tyskarna kommer om drygt en vecka och hyr i en månad, så vi får passa på. 


Allmänt, Elna | | Kommentera |

Ett år utan Alma. 20 dagar med Elna.

Idag för precis ett år sedan somnade vår älskade Alma in efter att hastigt ha insjuknat. Hon var vår ögonsten, som föddes hemma i vårt kök och var en del av vår familj. Hur människor kan hata hundar, inte inse deras empati, villkorslösa lojalitet och tillgivenhet är bortom mitt förstånd. Vi människor förtjänar inte hundar. De lär oss att bli bättre.


Det är sorgligt att Alma och Elna aldrig får träffas, även om jag tror att Alma hade gett henne onda ögat. Samtidigt kunde Alma så mycket och var så klok, att det känns ledsamt att Elna aldrig får lära sig allt om landet i Almas släptåg. Alma hade kunnat visa hur man jagar korrar, leker med ballong eller dyker från bryggan. Tack och lov finns ändå Cezar, Almas enda vän, kvar och kan fostra och visa valparna hur allt ska gå till. Men hon fattas mig. 


Imorgon har Elna varit hos oss i tre veckor. I tre månader har hon fyllt lite av det tassformade hålet i hjärtat, och för varje dag krymper hålet för att passa lite mindre tassar och lite spetsigare öron. Hennes mörka ögon berättar att det är okej att sörja en fyrbent familjemedlem, men att framtiden är vår. 

Nästa år hoppas jag att jag kan se tillbaka på den här dagen med mer glädje över att Alma fanns och var vår, istället för att hålet i hjärtat återigen gör sig påmint. 


Olivia 1999-2013
Alma 2004-2017
Elna 2018 till förhoppningsvis många, många veckor i framtiden. 


Allmänt, Elna | | Kommentera |
Upp