Dagens recept: Champinjonsoppa

 
Ingredienser:
1 gul lök
minst 500g champinjoner
5 dl grädde
5 dl mjölk
4 dl grönsaksbuljong
1 paket bacon 
1 ½ tsk timjan
redning
salt, peppar
 
Gör såhär:
1. Börja med att skala och hacka löken. Tvätta och skär champinjonerna i ganska tjocka skivor (minst 5 mm).
 
2. Smält smör i en mellanstor kastrull och bryn hälften av svampen tillsammans med löken. Löken skall bli mjuk men inte bränd/brun.
 
3. Tillsätt grönsaksbuljongen. Jag använde cirka 4 dl som sedan fick reduceras till hälften på plattan. 
 
4. Tillsätt grädden och sedan mjölken. Avsluta med att tillsätta timjan. Låt därefter soppan sjuda under lock i cirka tio minuter.
 
5. Ta soppan från plattan och använd en stavmixer för att få soppan slät.
 
6. Bryn bacon och hälften av de resterande svamparna. Baconet skall bli krispigt och champinjonerna kan med fördel stekas i baconfettet, det ger ännu mer smak.
 
7. Resten av svampen häller du i soppan, som nu får koka upp igen. När soppan blivit varm igen kan du salta och peppra efter eget tycke och behov. Tänk på att det behövs ganska mycket salt, men smaka så att det inte blir alldeles för salt.
 
8. Servera soppan i djupa skålar och avsluta med den brynta svampen och baconet. Varsågoda!
 
/Tessan
Mat & recept | | Kommentera |

Projekt Akilles: Steg 4b

Många har varit nyfikna och frågat hur det gått med Akilles och hans toavänjning. Jag har valt att inte skriva någonting om det eftersom läget i princip inte ändrats sedan i början av månaden. Det går emellertid sakta men säkert framåt. Akilles får bo i badrummet när jag är borta, för att han inte skall frestas att göra dumheter när jag är borta, och verkar ganska nöjd med det. Han ligger och pöser ganska nöjt när jag öppnar dörren så fort jag kommit hem. På nätterna sover han hos mig som vanligt, men jag har lagt ett par lådor i soffan vilket gör att han inte kommer åt den när jag sover. Någon gång glömde jag att sätta dit lådorna, och då hörde jag hur han hoppade upp i soffan. Efter att ha fräst åt honom så hoppade han ner och gick raka vägen till toan och kissade där... kattskrälle.
 
Nu är han dessutom ute mycket, och jag såg honom kissa ute i snön ett par gånger. Det är bra att han börjat uträtta sina behov där, tänk vad skönt det blir i sommar när han kan vara ute längre stunder och inte har någon kattlåda. Det kommer kännas så smidigt och fräscht helt plötsligt. Det verkar också som att han kissar och bajsar ute nu när snön är borta. Förr sprang han alltid på lådan när han kom in, men nu är han mest tufsig och gosig när han varit ute. Att vi stagnerat en aning på det orangea stadiet ser jag inte som ett nederlag, utan för mig är det viktigt att Akilles är helt OK med allt så att han känner att han har koll på situationen.
 
Den vidareutveckling som jag gjort nu är att jag börjat minska på mängden kattströ i den orangea skålen. Om några dagar skall jag byta till nästa steg, och eftersom den saknar ordentlig kant och har ett betydligt större hål så kommer Akilles få vänja sig vid mindre sand redan nu. Jag bytte ganska omedelbart till ett strö som består av papperspellets, vilket gör att det inte är någon fara om det hamnar i toaletten (vilket det gör). Skulle du vilja toaträna din katt så rekommenderar jag att du investerar i ett sådant. Den jag använder heter "Toa-Lätt" och finns i välsortade livsmedelsbutiker och säkert också djuraffärer. Mer information kommer så fort det finns någonting att rapportera.
 
Crappy bild, jag vet, men jag ville ha någonting färgglatt att avsluta med. Akilles lurar på skatorna.
 
/Tessan
Akilles toaträning | | Kommentera |

När orden inte räcker till

Just nu går mina tankar till en av mina allra närmsta vänner, som förlorade sin pappa igår. Jag kan egentligen inte föreställa mig den sorg och förtvivlan som hon måste känna, men jag vill att hon skall veta, och hoppas att hon gör det, att jag känner med henne och hennes familj. För mig har hennes familj alltid varit en glädjekälla. De har alltid varit snälla och är de finaste personer jag känner, och jag har så fina minnen genom åren. Jag vet att varje sorg har sin tid, men i såna här stunder kan man inte annat än att ifrågasätta varför vi måste sörja överhuvudtaget. Varför gör det så ont? Varför drabbas de bästa av det värsta? Mina fingrar känns stumma. Jag vill säga så mycket, skriva så mycket, men det går inte. Orden flyr undan och vill inte ut.
 
Jag har ett hål i bröstkorgen. Det gör så ont att veta hur mycket sorg och saknad som måste bäras, och vilken blytyngd som vilar på de som finns kvar. Jag vill inte att de skall vara ledsna, men samtidigt bevisar deras sorg och deras känslor av tomhet att de är så fina, sällsynta människor. Jag vill inte heller börja grubbla över frågan varför, eftersom den aldrig kommer att leda någonvart. Det ofattbara har skett, och jag kan inte ändra på det. Det enda jag kan göra är att vara där, försöka förmedla att jag bryr mig och samtidigt låta sorgen få ha sin gång. Den kommer aldrig att försvinna, men den kommer att bli mindre. Under tiden finns jag här, oavsett tid på dygnet eller vad det gäller. Ingenting kan vara viktigare än de man bryr sig om. Det finns inte bara ljusa dagar, men förhoppningsvis kan ljuspunkterna i livet tillslut tränga igenom dunklet, även om det är väldigt mörkt just nu.
 
 
/Tessays
Seriöst | | En kommentar |
Upp