Hej på dig, älgen
Idag mötte jag en älg på tomten. Hon trodde nog att alla äntligen gett sig av så att hon kunde kalasa på resterna i komposten, men så fick hon syn på mig, och jag på henne. Jag hade i godan ro påtat i mitt jordgubbsland och rensat ogräs, och när jag tittade upp efter att ha hört knakanden och sedan nyfiket gick ditåt så såg jag en stor, grå älg. Ärligt talat så vet jag inte vem av oss som blev mest förskräckt.
Först såg det ut som att älgkon kom sättande mot mig, men hon vek snabbt av och sprang bortanför växthuset och sedan upp i skogen. Jag sprang snett bakom, både på väg efter och på väg bort på samma gång. Herrejösses vilken fart och vilken terrängförmåga! Där hade jag larvfötter i jämförelse. Älgen svävade över stockar, grenar och stenar och upp i skogen. Kvar stod jag, med andan i halsen och hjärtat bankande som en stånghammare. Fantastiskt och skrämmande, på samma gång. När jag blundar spelas sekunderna upp för mig i huvudet om och om igen. Det där ögonblicket, som säkert bara var en sekund, när älgen sprang rakt emot mig... Då kände man sig rätt liten. Även om jag hade en patetisk liten trädgårdsspade i handen som vapen.
En intensiv naturupplevelse hemma på tomten. Jag tror att det gamla ordspråket får modifieras en smula: När katten är borta dansar råttorna på bordet När hundarna åkt hem äter älgarna ur komposten
Jag skrattar alltid gott åt det här klippet, och undrar hur sjutton han vågar gå så nära när de uppenbarligen inte vill ha honom i närheten?!
Nu blir det en betydligt lugnare kväll i stan med tvätt och tv i lilla lägenheten.
/T