Januari 2019 - Del 2

Varför fick bloggen plötsligt nytt liv igen, så här en februarikväll? Den frågan är inte svår att besvara, även om den ger mig lite hjärteknip. Jag är nämligen en nostalgiker och dessutom lider jag av dåligt minne (jag överdriver inte nu utan har verkligen, dessvärre, svårt att komma ihåg saker på lång sikt). Jag upptäckte därför, när jag gick igenom mobilens alla bilder häromdagen, att jag redan glömt massor av allt fantastiskt som jag upplevt tillsammans med Elna - och att hon faktiskt inte längre är en liten luden valp utan en gänglig och alert unghund, med allt vad det innebär - och därför behöver jag bloggen som bollplankt och "back up", om man vill använda den termen.
 
I förra inlägget berättade jag om hundmässan och vår ytterst blygsamma insats vid valputställningent för västgötaspetsar. Någonting gott som kom ur hundmässan var att jag träffade Marcela, en trevlig tjej som har en släkting till Elna, den ett par år äldre hanen Bästen Busfrö. Vi bytte kontaktuppgifter och sågs redan helgen därpå i Vättlefjäll för en playdate med våra pälsklingar. Det var en succé, tyckte Elna, som röjde järnet med Bästen.
 
 
 
 
 
Tycker ni att de är lika? Och visst ser Elna liten och feminin ut i jämförelse med den något maffigare Bästen? Playdaten blev emellertid så pass lyckad att det inte dröjde längre än ytterligare en vecka innan Elna återigen fick leka med andra "vättar", och den gången inte bara med Bästen utan också med lilla underbara valpen Hallon. För en gångs skull var Elna inte minst.
 
 
Lilla Hallon tyckte att den ganska buffliga och energiska Elna var en smula jobbig, men hon följde tappert med på promenaden och blev allt mer tuff. Att se en yngre hund än Elna var en tydlig markör för hur stor hon faktiskt blivit. Det kändes nästan lite jobbigt. Tiden går ju jobbigt fort när valparna växer.
 
 
 
 
Ett kluster västgötar i olika storlek, olika nyanser och med olika svansar. Rasen har ju både lång svans, stubbsvansar och alla längder däremellan - och här fanns lite av allt representerat. Elna har lång svans och är ganska "röd" medan Bästen saknar svans och är mörkare grå - och lilla Hallon är en ljusare grågul nyans och hennes svans är halvlång (som ni kan se på första bilden). Att västgötaspetsen är såpass varierande i utseende och utförande var ett stort plus som vi vägde in när vi valde rasen - för visst är det roligare med en hund som har ett "eget" utseende än att köpa en hund som ser ut som om den var fabrikstillverkad?
 
 
 
Vädret under andra halvan var minst sagt varierande. Snö och smälta avlöste varandra. Mellan de två ovanstående bilderna är det bara ett par dagar, och snöbilden togs före bilden vid havet. 
 
Allmänt, Elna | |
#1 - - Sara Korsgård:

Hej! Tänk att vårt lilla Hallon är med i en blogg! Hon längtar rejält efter både Elna och Bästen❤️ Ses snart! Kram!

Svar: Elna längtar också! 💕
Tessan

Upp