En vecka är en vecka
Trött upphöjt i fyra. Elna tycker om sina många sovställen här hemma, och hon har många att välja på.
Vi bestämde ganska snabbt att hon ska få sova med oss i sängen. Det var den bästa lösningen, eftersom hon då väcker oss om hon behöver gå ut. När vi i början hade henne på golvet så ordnade hon den saken själv, och tyvärr blev det hunddass i hallen. Nu får vi alla tre plats i sängen, och inte en nattlig olycka har hänt på över fem veckor.
Elna växer och gror. Vi vägde henne förrförra och förra veckan, och hon hade ökat nästan ett kilo på tio dagar. Eftersom hon är fin i hullet så är det tydliga indikationer på att hon växer. Trots att det är svårt att avgöra när vi ser henne dagligen så är hon ju, så klart, betydligt större än när vi hämtade hem henne.
Hon är klok och duktig, men ibland kommer äventyrslustan och hon har forcerat våra valpsäkrade staket och nät - och lyckats rymma både till höger och vänster. Det är en tyst kamp om vem som är envisas, för Elna hittar hela tiden nya sätt att ta sig ur trädgården. Samtidigt blir vi mer kreativa (desperata) för att hålla henne kvar, så vi uppfinner nya sätt att stänga till.
Nu börjar vardagen på riktigt. Elna ska vara hos dagmatte några dagar varje vecka, och även vi tvåbenta håller oss sysselsatta. Igår köpte vi en bil till, en svart liten VW Lupo som Jonas ska köra till sina jobb med.
Bitar faller liksom på plats, en i sänder, och jag ser riktigt mycket fram emot hösten 2018. Man kan inte leva för helgen och ledigheten. Då skulle jag gå sönder. Vardagen är så otroligt stor del av livet, så att lida måndag till fredag, leva för lördag och ha ångest på söndag är obegripligt för mig. Trots morgontrötthet och stress så måste det finnas något att leva för även på vardagarna.