Om att vara tu

Oktobermörkret har kommit smygande under flera veckors tid. Många är de, som förundrats över övergången till höst, men jag menar snarare att vi aldrig fick någon sommar, och välkomnade någon slags riktig årstid tidigt i september. Hösten är alltid mer välkommen om den har ett namn och ett epitet, och framförallt om den anländer när den skall. Att vi hade höstväder redan i juli måste vi blunda för.

 

Så står jag där, vid randen för en ny årstid, och en viktig vilopaus väntar för oss i skolans värld. Någon julefrid ska vi inte få förrän den sista signaturen är nedkrafsad på elevernas betygspapper, och vi alla utmattade kan sjunka ner för ännu ett andningshål. Oavsett hur mycket, eller lite, vi älskar våra jobb så kvarstår faktumet att vi alla springer mentala maratonlopp om och om igen under terminens gång.

 

För mig har den här hösten varit en omvälvande tid, där jag på ett nytt sätt än en gång fått pröva mina egna vingar och stå på mina egna ben. Att byta arbetsplats visade sig tack och lov vara betydligt enklare än att börja yrkeslivet som nyutexaminerad, även om de känslor som huserat inuti ibland varit oerhört starka. Det är inte i det dagliga som skavet sitter, utan i själva innanmätet, hjärtat.

 

Lyckan över det fina nya jobbet var inte helt ogrumlad. Människor man levt delar av sitt liv med; gråtit, glatts och kämpat tillsammans med, är på något sätt borta, men också kvar. Trots att jag varit den som lämnat är det jag som grips av svart, kall avund och häftig saknad. Samtidigt har jag känt skam för min ibland bubblande glädje över det nya. Visst är det absurt att man som människa, och i det här yrket, alltid ska ha ett gryn av skam och otillräcklighet inbäddat i bolstren?

 

Du kan inte brinna utan att brännas en smula. Du blir ingen bra lärare om du inte ger allt.. Åtminstone är det så förväntningarna säger oss att det ska vara. Vi är en fantastisk yrkeskår, så nog vore det konstigt om inte somliga av oss inte bara gjorde intryck i våra elevers liv, utan också i varandras? De jag lämnat bakom mig har indirekt varit mitt största stöd och har gett mig en ovärderlig tro på min egen förmåga, både i min yrkesroll och som medmänniska. När omgivningarna bytts ut finns grynet kvar i bolstren, malt till fint älvdamm och omöjligt att greppa.

 

/T

 

Allmänt | |
#1 - - svea zaff:

Den var riktigt gripande din blogg och visar på hur fin och känslig människa du är, fortsätt du i samma anda med dina elever, så kommer du att minnas av dom liksom jag har två kvinnliga lärare som betydde väldigt mycke för mig när jag gick i skolan.

Upp