Husesyn...?
Idag hade jag tänkt ta några kort på en spännande plats jag hittade för ett par veckor sedan när jag var ute och red. Intill den lilla forsen, som rinner i rännilar och stenkanaler, ligger ett illa medtaget litet tegelhus i slutet av en igenvuxen liten väg. Vattnet från dämmet rinner rakt under husets grund.
Så fort man svänger av grusvägen och in på den mindre vägen så är det enda som hörs det dova dunkandet av tallriksstora hovar mot moss- och gräsbeklädda stenar och forsens framfart över stenarna. Det är redan en nästan spöklik och trolsk plats, och jag tror den kommer bli ännu mer förtrollande när våren kommer. Lusten att kliva av och undersöka huset lite närmare är ganska stor, men jag satt bra där jag satt. Nästan lite för bra, eftersom det var lite krångligt att hala upp kameran och få bra bilder. Dessutom var vädret inte optimalt, det heller... Nåväl, då har jag en anledning att återvända dit igen för nya foton.
Varför lämnar man ett sånt hus? Hur fin hade man kunnat göra platsen med rätt möjligheter? Det är någonting med bäckar och forsande vatten som gör mig upprymd.
/T