tessays

Jag börjar med att förtydliga att den bioaktuella filmen Boktjuven, baserad på boken med samma namn av Markus Zusak, kommer att behandlas i det här inlägget. Vill du inte att något av handlingen skall avslöjas så får du sluta läsa och sätta dig och knyppla eller göra någonting annat istället. För er andra kommer här en dubbel recension av såväl boken som filmen, vilka jag precis sett och läst ut. Håll tillgodo!

 

 

Boktjuven hade rekommenderats till mig av flera vänner, vilka hade gett den stora tummen upp. Tillslut, när jag såg att den även filmatiserats, blev jag tvungen att få tummen ur och läsa den. Jag är, patetiskt nog, ett vanedjur som drar mig för att läsa nya böcker när jag kan läsa favoriterna om och om igen, utan att bli besviken.

 

Boktjuven kommer inte att bli en av favoriterna, men det beror inte på att boken är dålig - för det är den inte. Det är inte du, det är jag, passar oförskämt bra här. Fast kanske är det ändå lite du, Boktjuven. Jag upplevde boken som lite för välslipad, lite för tillrättalagd - och det uttråkade mig. Döden som berättare var för mig en ganska platt karaktär, som egentligen inte tillförde mycket annat än blomsterspråk på sina delar. Visst är det vackert skrivet om själarnas färger och hur de omhändertas efter döden, men för det berättelsen framåt? Jag är tveksam. Döden som karaktär är för min del fulländad i Terry Pratchetts Skivvärld, där han något sardonisk och bipolär faktiskt är en karaktär och inte bara en vacker illustration. För min del hade Liesels perspektiv varit av större värde. Hur kände och tänkte hon när hennes hem bombades till oigenkännlighet? Vad såg hon i den brittiske pilotens ansikte när han dog?

 

Handlingsmässigt är boken spännande, men något långsam i början. Det är först under den andra halvan som kvaliteten på berättelsen kommer fram, och när den gör det så är boken vacker, välskriven och en njutning. Men jag saknar ändå det lilla extra, som lyfter en bok från bra till fantastisk.

 

Trots att boken utspelar sig i ett fattigt kvarter i Hitlers Tredje Rike så saknar jag smutsen. Det är förvisso ett barns perspektiv, men om nu Döden är berättare så hade det kunnat vara betydligt mer naket berättat, och lite mer rått och kallt. Nu blir berättelsen lite slipad i hörnen där jag hade velat ha udd. Den charmiga, barnsliga idealiseringen av Tyskland hade inte blivit förstörd av ett vidare perspektiv - snarare tvärtom.

 

Betyg: 8 av 10

Charmig, välskriven men berättelsen saknar "det lilla extra" som får mig att vilja läsa om, och om, igen.

 

Jag satte mig i biosalongen med  öppet sinne och nyfikenhet, och hade en förhoppning om att filmen skulle ha lyckats fånga bokens sinnelag och stämning. Det här med bokens stämning är faktiskt det allra viktigaste vid en filmatisering. Regissör och manusförfattare måste fånga den rätta känslan som boken förmedlar, annars är hela filmen förlorad för dem som också läst.

 

I vår bokcirkel hade inte alla hunnit läsa boken, och meningarna var delade när vi igår rundade av på Evas Paley för att utbyta intryck. Christin och jag, som läst boken, var arga och besvikna medan Johanna och Karin, som bara sett filmen, tyckte att den varit bra. För min del var det dock inte bara det faktum att filmen missat målet (boken), utan att den blivit så "Hollywoodifierad" att man var färdig att kräkas.

 

Störningsmoment nummer ett: Skådespelarna är uppenbart inte tyskar (Geoffrey Rush), men envisas med att prata engelska med tysk brytning. Tänk er. Hade filmen varit på tyska så hade kvaliteten varit så mycket högre, och hade den varit på ordentlig engelska så hade språket i vart fall inte stört filmens handling i övrigt. Men nu, med skorrande "r", parodiska tyska uttal och inkastade "und", "nein" och "ja, mama" i dialogerna så kröp det i kroppen på mig där jag satt. Fy farao. Vem bestämde detta? Han eller hon borde skjutas.

 

Störningsmoment nummer två: Regissörens val att fjärna viktiga delar i handlingen och att krama ur sentimentalitet ur scener som borde ha kunnat tala för sig själva. Jag hörde snyftningar runtom i salen, men själv var jag (som egentligen är en riktig kran) fullständigt oberörd.

 

Störningsmoment nummer tre: Dåliga skådespelarinsatser. Jag var inte imponerad av någon egentligen. Huvudkaraktären Liesel blev mestadels filmad i extrem närbild, och visst är hon söt och har stora ögon - men hon lyckades ändå inte väcka mina sympatier.

 

Jag får avsluta med några positiva kommentarer. Filmen är på sina ställen väldigt snyggt filmat, nästan som en målning (se bilden ovan till exempel). Boktjuven har också lyckats banta ner en nästan sex hundra sidor lång bok till en film på lite mer än två timmar (där har Peter Jackson någonting att lära...), och kostymerna är riktigt fina, även om de mest ser ut som just kostymer.

 

Betyg: 2 av 10

Filmen saknar det som gör boken bra, och lyckas inte rädda det genom en dyr produktion och extrema närbilder av den mycket söta Sophie Nélisse.

 

 

P.S. I slutet av filmen fick jag lära mig att amerikanska trupper tydligen erövrade Nazityskland 1945. Om de övriga allierade styrkorna och Sovjetunionen stod ingenting. Det var märkligt. Jag måste helt enkelt ha lärt mig fel. Så klart att det var USA, världens bästa land, som gjorde det - helt på egen hand. D.S.

 

/therese