Ett år utan Alma. 20 dagar med Elna.

Idag för precis ett år sedan somnade vår älskade Alma in efter att hastigt ha insjuknat. Hon var vår ögonsten, som föddes hemma i vårt kök och var en del av vår familj. Hur människor kan hata hundar, inte inse deras empati, villkorslösa lojalitet och tillgivenhet är bortom mitt förstånd. Vi människor förtjänar inte hundar. De lär oss att bli bättre.


Det är sorgligt att Alma och Elna aldrig får träffas, även om jag tror att Alma hade gett henne onda ögat. Samtidigt kunde Alma så mycket och var så klok, att det känns ledsamt att Elna aldrig får lära sig allt om landet i Almas släptåg. Alma hade kunnat visa hur man jagar korrar, leker med ballong eller dyker från bryggan. Tack och lov finns ändå Cezar, Almas enda vän, kvar och kan fostra och visa valparna hur allt ska gå till. Men hon fattas mig. 


Imorgon har Elna varit hos oss i tre veckor. I tre månader har hon fyllt lite av det tassformade hålet i hjärtat, och för varje dag krymper hålet för att passa lite mindre tassar och lite spetsigare öron. Hennes mörka ögon berättar att det är okej att sörja en fyrbent familjemedlem, men att framtiden är vår. 

Nästa år hoppas jag att jag kan se tillbaka på den här dagen med mer glädje över att Alma fanns och var vår, istället för att hålet i hjärtat återigen gör sig påmint. 


Olivia 1999-2013
Alma 2004-2017
Elna 2018 till förhoppningsvis många, många veckor i framtiden. 


Allmänt, Elna | |
Upp