Vår lilla resa - Benny på Österlen
När vi lämnat Blekinge bakom oss på måndag eftermiddag var målet att vi skulle köra östkusten ner och sedan hitta någonstans att sova. Vi hade med oss tält och luftmadrasser i bilen, men valde att inte boka campingplats på någon camping. Vi körde längs kusten, plockade geocacher och såg allt från enorma slott till hällristningar från bronsåldern.
Till sist började det på allvar bli sent. Klockan var över sju och vi hade inte ätit sedan frukost. Vi hade hunnit gå flera timmar på marinmuséet och hade sedan kört i riktning sydväst non-stop. Vi körde ganska snabbt av från E22 för att istället cruisa längs kusten och hade lite inställningen "Bara en by till!", för att hinna se och hitta spännande platser, en och annan geo och någonstans att slå upp tältet.
Tyvärr är Skåne inte proppfullt av platser där man hux flux kan slå upp ett tält. Kring Kivik är det otroligt fint med alla äppellundar, men du kan ju inte tälta mitt bland äppelträden, även om man skulle vilja. I Kivik fattade vi beslutet att ta en liten väg någonstans och stanna på lämplig plats. Vi körde mot Sankt Olof, och där någonstans, mellan Kivik och Sankt Olof, hittade vi en liten vändplats i närheten av ett gammalt stenhus. Runt omkring låg en stor äppelodling, ett fält och tät lövskog.
Det var en väldigt rofylld plats, men när vi satt och sippade på vin i solnedgången så hörde vi ett tjut som ekade över äppelodlingen. Jonas undrade om det var en människa, men jag sa att jag tyckte att det lät som en särskild typ av exotisk fågel. Det ljudet, eller tjutet, hörde vi sedan hela natten. Tillsammans med ljudet av gevärsskott och skällande rådjur så var det som att sova i Amazonas.
Efter en sådan natt är man lite grusig i ögonen på morgonkvisten, och som alltid när man tältar så är det vrålvarmt och kvavt i tältet när solen går upp. Vi vaknade på morgonen till ett konstigt krafsande utanför.
"Äsch, det är bara en mus", sa jag.
"Nej. Det låter större än så", menade Jonas.
"Jaja. Kanin dårå", muttrade jag.
Men det var något helt annat som mötte våra blickar när vi kikade ut ur tältöppningen:
En vild, men tam (?) påfågel spatserade runt på vändplatsen, helt orädd. Han gick runt bilen flera varv och speglade sig i lacken, gick fram till tältet och till stolen jag fällde upp och verkade ganska nöjd med tillvaron. Jag matade honom, eller Benny som vi valde att kalla honom, med lite bröd och banan, som han glatt glufsade i sig.
"Kan man få lite mer bröd eller?"
Vems var han? Var kom han ifrån? Hade han rymt eller fick han bara vandra fritt? Vi var trots allt mitt ute i ingenstans, långt från bostadshus och gårdar. Benny gjorde oss sällskap hela morgonen, när vi drack kaffe och monterade ner tältet, och sedan spatserade han helt lugnt iväg neråt skogen, ungefär samtidigt som vi skulle köra.
Varför just Benny, undrar kanske ni. Vi vet inte. Men hela den dagen hade jag låten ovan på hjärnan. Minns ni den?!
/therese