De mest fantastiska av gömmor
Usch! Jag är krasslig. Det började redan i slutet på första arbetsveckan (hur kass får man vara när man blir sjuk innan eleverna ens kommit tillbaka?!) och har nog inte blåst över riktigt ännu. Det började som smärta i lungorna och har nu utvecklat sig till riktigt rosslig gubbhosta. Jag avskyr att inte vara frisk, och jag blev så ledsen imorse när jag knappt kunde prata. Jonas och jag hade nämligen planerat ännu en heldag kring Delsjöarna med geocaching och jag hade sett fram emot det med ungefär samma entusiasm som en sexåring ser fram emot sin födelsedag.
De av er som känner mig vet att inte ens när jag är riktigt dålig så vill jag bli begränsad. Jag vägrar känna att jag inte kan göra vad jag vill när jag vill det, vilket kan vara både barnsligt och dumt, men det är liksom så jag fungerar. Jobba sjuk? Inga problem! Ut på skogstur i kuperad terräng i fem timmar? Kör på!
Vi packade väskan och gav oss av, men turen började inte riktigt så flåshurtigt och trevligt som vi föreställt oss. En burk var gömd i ett gammalt ödetorp och där hade tydligen människor bott ganska nyligen. Det var skräp, kläder och skit precis överallt. Det såg ut som f*an, rent utsagt. Och när vi tittade närmare så såg vi att det även låg mängder av patronhylsor till skjutvapen på backen. Varför låg de där? Varifrån kom de? Jag fick en konstig känsla av att vara iakttagen, trots att det låg öde, och vi skyndade därifrån.
Högt upp i en gran (också omgiven av en del skräp... folk alltså...) fanns en annan cache, som Jonas fick hämta. Jag dokumenterade... ifall polisen skulle fatta misstankar om han trillade ner och slog ihjäl sig...
Huvudmålet för dagen var en serie cacher som jag läst om och blivit nyfiken på. Vem som helst som är med och geocachar kan lägga ut en egen, och oftast är det bara en plastburk eller -behållare med en remsa i som man kan skriva sin signatur i. Dessa bjöd dock på något helt annat.
Samtliga i den här serien var otroligt välgjorda och konstuerade som olika logiska utmaningar där man fick tänka till och lösa dem innan man kom åt själva gömman. Flera var riktigt kluriga, men otroligt kul. Ingen var likadan som någon annan. Jag kan inte förstå hur en person kunnat konstruera så många smarta cacher, och att folk inte har en aning om att de finns utplacerade där de är. Så kreativt och listigt!
Det är verkligen ett så kul och omväxlande sätt att komma ut på. Vi hade med lite singoallakex och vatten som vi kalasade på under dagen, när blodsockret och vätskebristen gjorde sig påmind. När vi var tillbaka vid bilen igen hade hela eftermiddagen gått och vi hade varit ute i fem timmar. Nu ska vi hem och ta av våra våta strumpor och skor, undersöka om vi fått några fästingar och sedan pusta ut resten av kvällen. Det har vi förtjänat.
/Tessan