Jag en dag...

Jag ska låta er få ta del av min torsdag. Det var ingen särskilt speciell dag, bara en helt vanlig dag som numera också är min vardag. Många är nyfikna hur det går och hur det är, och kanke stillas den nyfikenheten en smula nu? Här kommer dagen i tidpunkter:
 
05:45 Väckning - sminkning - frukost
06:45 Dags att köra till jobbet. Ljudboken, A Storm of Swords, genljuder i Hondan.
07:45 På plats på jobbet
07:47 Jag lägger fram material till en kollega. Några av mina elever skall skriva omprov under eftermiddagen och jag hinner inte träffa hen innan dess. Jag skriver ner info på gula post-its och smackar på dem på pappren.
07:50 Dags att svara på mail från föräldrar och kollegor (bara fyra stycken hade kommit in sedan igår eftermiddag. Skönt!)
 
08:00 Första lektionen. 80 minuter historia med min egen klass, 7b. Påminner dem om att man är tyst när någon annan pratar, påminner dem om att man inte slamrar med nyckelknippan mot bordsbenen i metall och skriver upp lektionsplaneringen på tavlan. Efter en kort genomgång och repetition blir det en paruppgift kring Antikens Grekland och dess stadsstater. Muntlig redovisning i slutet på lektionen. Flera elever vädjar till mig om att få slippa redovisa. Alla hinner klart med uppgiften, ett par par hinner redovisa. 
 
09:30 Dags för nästa pass: 80 minuter historia i 6:an. Vi gör upp gemensamma regler för hur man beter sig när man arbetar enskilt. De skrivs upp på tavlan. Eleverna får tycka till om de anser att de regler som kamraterna föreslår är rimliga eller inte (till exempel att man räcker upp handen när man vill ha hjälp och att man inte ska störa kamraten bredvid). Samtliga ger bifall. Resten av lektionen går långt över förväntan. 60 minuters tystnad där 25 sexors raspande blyertspennor är allt som hörs är rena himmelriket. De små parenteserna och orosmomenten försvinner snabbt ur hjärnan.
 
10:50 Sjuor igen. Denna gången en timme endast. Upplägget blir samma som i parallellklassen. Här får jag påminna en hel del om att man inte springer runt, att man räcker upp handen när man vill ha hjälp och att de randiga pappren som jag delat ut och hänvisat till faktiskt är till för att skriva på, och inte trasa sönder till slamsor eller rulla ihop. Enstaka elever arbetsvägrar och får lösa uppgiften på egen hand, med blandade resultat. Ett par elever saknas. Nästan alla hinner färdigt. Till resterande uppfinner jag en läxa att ha färdigställt uppgiften till nästa lektion.
 
12:10 Lunch. Kaotiskt värre, men gott. Funderar på om lärarmagsäcken börjat sätta sig... Plötsligt är 90% gott eller acceptabelt. När jag själv gick i högstadiet var det tvärtom, men lärarna åt ju alltid med god aptit. Idag vankas det pulled pork med tortillas, grönsaker och (!) klyftpotatis. En av de saknade eleverna från lektionen före återfinns vid gott lynne i matsalen. Jag pratar med hen. Flera andra elever vill prata och fråga om flera andra saker. 
 
12:30 Kaffe. Dricks stående framför diskmaskinen. Några ord växlas med slöjdläraren om ett par av "mina" elever. Vi skiljs åt, jäktade men i samråd.
 
12:35 Nya sexor. Samma upplägg som i den första klassen, men bara 60 minuters lektion. Precis som med sjuorna så har den andra omgången lite svårare att komma ihåg reglerna än den första. Bättre resultat än förväntat. 
 
13:40 Vikarierar för en kollega i samma sjätteklass som precis innan. Under min korta frånvaro har eleverna lånat mina white-boardpennor och skrivit "SO äger" över hela tavlan. Någon har ritat Karl X Gustaf med tveksam igenkänningsfaktor, en annan har skrivit sitt namn. Oskyldigt och gulligt. Jag, som fått disponera vikarietiden fritt, passar på att visa eleverna film om Stormaktstiden. Eleverna tycker till och ifrågasätter varför programledaren sagt att Gustav II Adolf var sjutton år när han tillträdde, när varenda människa vet att han ju bara var 16! "Han föddes ju den 9 december mellan klockan sju och nio på morgonen!", fnyser en med bestämd min... Det hade faktiskt inte jag själv en aning om, får jag erkänna. 
 
 
14:30 Återvänder till arbetsrummet efter att ha schasat ut sexorna och svarat på de tusentals frågor som de alltid har. Jag fortsätter att föra in bedömningar i årskurs åtta i datorn. Det är ett sisyfosarbete. Jag hinner med ungefär tre stycken innan en kollega berättar att två av mina elever rykt ihop och lämnat skolan i vredesmod. Ett par glasögon är sönder. Jag hittar en kollega som ringer till den ene eleven och pratar om händelsen. Vi kommer fram till ett par viktiga punkter. Rektorn meddelas. Jag samlar info från de kollegor som kan ha sett någonting och planerar in att hålla korsförhör under morgondagens första lektion. Någon (rundfrågning i arbetsrummet) får hoppa in och vakta de elever jag skulle ha haft. 
 
15:20 Jag sätter mig vid mitt skrivbord. Den ena eleven som gjort muntligt omprov har inte gjort väl ifrån sig, enligt en kollega. Vi diskuterar saken. Jag kopierar upp nytt anpassat material, skriver ut ett egenhändigt gjort häfte med det absolut viktigaste och skriver namn på alltsammans för att komma ihåg att dela ut under morgondagen. Högen med papper som skall delas ut till lyckligt lottade elever under fredagen ökar därmed något. Jag lägger dem på lämpligt (läs: synligt) ställe.
 
15:50 De omprov som skrivits ligger på min arbetsyta. Jag packar dem i väskan. De skall ögnas igenom någon gång innan jag somnar ikväll. Jag tar med min planering. Den måste jag också dubbelkolla, och dessutom hade jag i villervallan glömt att utforma en bedömningsmatris för sjuornas tal som de skall hålla från och med imorgon...
 
16:20 Dags att köra hem. En helt vanlig, men också helt unik, dag. Precis så är det.
Någon gång ibland kommer jag på mig själv med att tänka och önska att man bara hade kunnat komma till jobbet och ha en dålig dag. Tänk att kunna ha sådana dagar! Att sitta och vara halvtrist framför en dator och ändå göra det man skall. Jag kan inte ha dåliga dagar. Jag har liksom inte rutinen att allt går på löpande band oavsett humör. Jag måste vara på topp, eller åtminstone i accceptabel form, varje dag. 
 
Även om dagarna aldrig tar slut och man ibland ifrågasätts på sätt som inte alltid är trevliga så måste jag erkänna att jag bara efter den här korta tiden, en knapp termin, har lärt mig så mycket mer än universitetet lärde mig om läraryrket på ett halvt decennium. Den diskussionen ska jag inte sätta igång nu, men jag lovar att berätta precis vad jag tycker och tänker. Den första chocken har lagt sig en smula. Nu kan jag börja reflektera. Det är skönt.
 
 /t
Allmänt | |
Upp