Bokrecension: Möss och människor
Häromdagen läste jag ut John Steinbecks klassiker Möss och människor, som skrevs på 1930-talet och som utspelar sig någon gång efter depressionen 1929 i Kalifornien. Boken anses av många ha ett stort litterärt värde som klassiker och är en typisk "skolbok" som åläggs elever i många länder att läsa, diskutera och tolka. Som svensklärare är det svårt för mig att inte få lov att värdera en bok som tänkbar litteratur i undervisningen, och därför tänkte jag även säga några ord om det i min lilla recension.
Möss och människor är en linjär berättelse om två män som söker lyckan i livet. De två huvudkaraktärerna består av den listige och beräknande George, och hans vän Lennie (som har någon form av förståndshandikapp). Förhållandet dem emellan är intressant, eftersom George genomgående förolämpar och ger Lennie ovett. De är mycket olika till sina karaktärer, men har trots det ett behov av den andre och söker jobb tillsammans på gårdar i Kalifornien. Lennie är mycket storvuxen och stark, med liten förståelse för normativ social samvaro, men med stor kärlek till små djur och allt som är mjukt och lent att ta på.
George och Lennie har svårt att behålla sina tillfälliga jobb, och mycket av det beror på att Lennie inte förstår sociala regler och är som ett väldigt stort (och lite farligt) barn. De har en dröm om en egen liten gård med grödor, kaniner och spis där de får vara sina egna herrar, och Lennie älskar att höra George berätta hur de skall ha det i deras egenskapade paradis. Men för att kunna köpa sin gård måste de ha pengar, och för att tjäna pengar måste de klara av att behålla sina jobb... vilket är lättare sagt än gjort.
Enbart dessa karaktärers spel med varandra ger många spännande ingångar för analys och diskussion. Tack vare bokens enkla språk och att den inte är mer än 200 sidor är den tacksam för elever att läsa, och berättelsen är inte svår att följa med i. Utan att bli alltför långrandig skulle jag rekommendera den som bok i skolan, kanske framförallt på originalspråket engelska.
Min uppfattning är att allt som benämns klassiker inte per definition är bra, och allt som är bra litteratur är inte klassiker. Det finns mycket litteratur som man tragglat sig igenom "bara för att", och när man nu har ett så stort urval av bra litteratur så ser jag ingen mening med att trycka ner alltför svår och jobbig litteratur i halsen på människor som kanske blir avskräckta totalt i fortsättningen. Jag led till exempel helvetets alla kval när jag i åttonde klass tvangs läsa Moa Martinssons Mor gifter sig, trots att jag egentligen var en läsglad unge. Det var helt enkelt inte rätt för mig just där och då. Samtidigt kan jag inte understryka nog hur viktigt jag tycker att det är att man som vuxen vågar bredda sin läskrets och ger sig på svårare litteratur. Annars är risken att man fastnar i tarvliga och vansinnigt dåligt skrivna böcker som Fifty shades of... och aldrig kommer vidare därifrån.
Möss och människor är inte någon svår bok, även om den på sitt sätt är djup. Jag blev berörd när jag läste den, och läste ut den på bara några timmar . När man flera dagar senare kommer på sig med att tänka tillbaka på boken, då vet man att den var bra. Jag tyckte att bokens stämning, dess karaktärer och handling höll ihop på ett väldigt bra sätt, och därför har jag valt att sätta ett högt betyg på den - även om den kan vara lite blek i jämförelse med storverk som 1984 eller Jane Eyre.
Boken har filmatiserats och spelats på teater flera gånger. Den kommer till exempel att sättas upp på Broadway i april i år med bland annat James Franco som George. Så visst lever storyn vidare och det är ju ett rätt bra betyg, eller hur?
Betyg: Nio tummar upp av tio
/t