tessays

Efter min examen i juni så är jag ånyo ett blankt papper, eller tabula rasa, för att vara ännu mer pretentiös. Visst får jag en lärarexamen, men hur mycket den är värd på arbetsmarknaden när det kommer till kritan återstår att se. En lärarexamen är ju dessvärre inte samma sak som en lärarlegitimation, vilket gör att jag inte kan få en fast anställning med en gång. Att arbetsförhållandena för oss lärare inte heller blivit bättre på många år, utan tvärtom hela tiden blir allt sämre, gör att färre lärare har fler elever och därmed ännu mer pappersarbete.

Det är sorgligt att se lärarna på min praktik, som är duktiga och drivna pedagoger som bryr sig om sina elever - men som måste sitta vid skrivbordet och göra allt annat än undervisa, samtidigt som de förväntas vikariera för sjuka kollegor och stressen är påtaglig. Varje lärare har till exempel sju timmar betald tid för rättning av en hel klass nationella prov, vilket ger svenskläraren ungefär en kvart per elev att rätta tre delprov, varav en uppsats. Därutöver tillkommer allt annat, "vanligt" lärarjobb... 

Jag vill inte göra något politiskt ställningstagande, men eftersom det är valår och situationen för Sveriges lärare är under all kritik så kommer skolfrågan att vara huvudfrågan när jag lägger min röst. Jag vägrar acceptera att den lönehöjning som lärarna fick var lägre en inflationen, vilket innebär att de i slutänden fick en lönesänkning istället. Bedrövligt. Hur kan samhället vara så nonchalant mot lärargruppen? Inte konstigt att ingen vill söka utbildningen. Skicket på själva utbildningen tänker jag inte ens börja prata om...

Jag förbereder mig på att bli samhällets slagpåse och försökskanin. För trots min femåriga utbildning så vet alltid alla andra ändå bättre hur jag skall sköta mitt arbete och hur skolan skall se ut, och från högre positioner kommer ändringar och pådyvlingar i en enda racka, som skall genomföras och fungera fläckfritt omedelbart. Och det oavsett hur realistiska dessa är. Skolan är, och kommer väl alltid att förbli, en av politikens viktiga delar - men hur långt skall vi låta det gå? Jag saknar en kompetent man eller kvinna på ministerposten, som står på lärarnas och elevernas sida och inte på friskolornas och byråkratins sida.

På torsdag fattas för övrigt beslutet om min gamla gymnasieskola skall läggas ner eller inte. Skulle det ske så förlorar en kranskommun till Göteborg, med 60 000 invånare, sin kommunala gymnasieskola. Det tror jag blir en stor förlust.

Jag vill bara få ta min examen, se hopp och en trygg anställning framför mig och få arbeta med det jag brinner för - och slippa vara ängslig för nya direktiv som hela tiden dyker upp uppifrån och som för mig längre och längre bort från det viktiga uppdrag som vi lärare har: att förmedla kunskap och utveckla eleverna till kloka och kompetenta människor.

/t